söndag 20 oktober 2013

Barnet i mitten



Barnet vill om hon får som hon vill sova mitt i mamma och pappas säng. Ibland kan det vara jobbigt, trångt och skapa insomnia. Men sen kan man vända på det och se det varma härliga och kärleken till denna 88 cm långa lilla varelse. 

Väljer att försöka se det som en stor gåva (bless låter ju inte lika fånigt på eng som gåva, ordval osv) att det finns en levande liten minimänniska som håller mig (nå ja oss iofs) så viktig att hon vaknar om natten och ropar mitt namn ('mamma' förvisso) och sen tydligt visar att hon vill in till oss och sova nära nära. 

Så när jag ligger nära det varma mjuka barnet och andas i samma takt som hennes andetag slogs jag av tanken att detta är en fas i livet man garanterat vill konservera och ta fram när man blir äldre och det lilla barnet är stort och dess behov av sina föräldrar är annorlunda. 

Aldrig har jag väl varit så viktig för någon som nu. Och det gillar jag att få vara. Även om det en morgon som denna krävs många koppar kaffe för att kicka igång kropp å hjärna.

Mina tomater

På begäran. 
Tadadatatataaaa!!
Trädgårdsinlägg.

I början av juni insåg jag att jag låg efter i trädgården. Samtidigt drömde jag om att lilla hönan skulle få gå i sin egna trädgård och plocka grönsaker och bär rätt i sin mun. Sagt och gjort. Jag fixa en massa, pallkragar, planteringsjord, gödsel och så slank tre tomatplantor (vanlig, busk samt körsbärstomater) med hem. De stacks ned i varsinna krukor som placerades i soligt hörn av altanen och där fick de frodas. 

Det kom massor av gröna kart. 
Sen väntade vi.
Och väntade.
Och väntade.
Skulle de aldrig bli röda? 
Och vi väntade.

En bit in i sommaren kom jag hem en dag och fann att den rådige sambon fixat ett litet stängsel för att hålla nyfikna små nypor borta.

I början av september började några få skifta färg.
Och varje dag efter föris gick jag och lilla hönan ut på altanen och plockade gula, orangea och i nått sällsynt fall en korallfärgad tomat. Aldrig nån röd.

För två veckor sen klippte jag ner buskarna och plockade in hela 10 liter gröna tomater. Majoriteten placerades i mörk låda. 

Några fick ligga på utställning i fönsterbläcket och suga åt sig solens strålar.


Och skam den som ger sig. På lunchbordet idag var det tomatkavalkad. Röda söta goa tomater, busktomater och körsbärstomater. Tjoho!

Min enda plan för tidigare skörd nästa år är tidigare start. Men hur tidigt kan man börja? Och hur? Och hur lyckas man utan växthus att få skörda dem röda? Tips någon?

lördag 19 oktober 2013

Kul med löv

Kasta löv. Hoppa i löv. Springa i löv. Samla löv. Kul kul! 

Efter en vecka med jobb i Stockholm i dagarna tre har jag och lillan lite tid att ta ikapp. Pappan är iväg på lite grabbhäng. Ebbis å jag har varit ute hela förmiddagen. Lekt bland löven med kusinerna. Gått en prommis med en mamma från föris. Och sen lekt lite mer bland löven. Sen blev det mys i soffan framför en film. Ebba är så duktig på att sitta stilla framför en film numera så jag funderar på om det inte är dags för ett första biobesök för henne snart. Medan jag i lugn och ro lagade två middagar och förberedde inför kommande vecka lekte Ebba själv. Just nu är det poppis att leka "sova" hon bäddar ner nallebjörnar med kuddar och filtar här och var. Lägger sig skälv bredvid eller försöker knö ihop sig i sin docksäng. Efter middagen badade vi skumbad ihop. Plaskigt och blött. Sen avslutades dagen med välling och bokläsning i vår säng. Och de obligatoriska julsångerna. En dag utan planer, måsten eller krav. Och ett oräkneligt antal nya ord från lilla pladdermajan. Så kul med allt prat nu.

måndag 14 oktober 2013

Segerdansen

Segerdans i höstlöven utanför Östra sjukhuset. Nu var vinkeln i höften som den skulle. Höften klassas som en helt normal vanlig höft. Så skönt. Sån lättnad! Hurra!

söndag 13 oktober 2013

Helg med lilla missan

Haft en superskön och avkopplande helg med min lilla tjej. Andreas jobbade då vi har hängt mycket själva. Både trist men mysigt. Men denna helg har vi inte varit ensamma, fullt socialt program. 

Igår hade vi besök av Sofia och lilla Viktor. Skön dag och våra små lekte fint med varandra. Så kul att ses ihop med barnen var länge sen vi gjorde det, sist kröp de, nu hoppa, dansa och sprang de runt. Och det är kul med gamla vänner, skönt och avslappnat.

Sen blev det utelek med kusinerna. Tuva är fenomenal på fantasilekar just nu. På bilden leker de tåg. Så sött!!

Idag har vi haft full aktivitet. Började med lite förmiddagsfika hos mina föräldrar sär även brorsan å Liza var. Sen for vi in till stan och höstmarknad på Backa Västergård. Kul jippo av föräldrarkooperativ anpassat för barn i dagisåldrar. Var kompisar som var med och arrangerade och vi träffa flera vänner och bekanta. 

Emma och Sandra fixade ansiktsmålningar. Och Ebba var först ganska blyg och sammanbiten men blev sen sååå stolt över sin ansiktsmålning.
Min lilla kissekatt!

Dagen avslutades hos faster Eleonor och kusin Tilde, och där var även farmor. Ebba var i sitt esse fullt ös, massa skratt, tjut och hopp i benen. Solen kom fram och vi var ute en sväng. På vägen hem, en mörk landsväg genom skogen, fick vi bromsa in tre gånger för älgar som var uppe och gick på vägen. Stora djur de där, dem vill man inte köra in i! Alltid obehagligt när man får stampa på bromsen, särskilt när det är flera gånger på samma sträcka. 

Nu sitter jag i soffan med en kopp tea, en sovande katt på ena benet och en snarkande sambo vilar huvudet på mitt andra. Laddar styrka inför morgondagens läkarbesök. Knip nu era tummar å tår för att Ebbas höft är bra! 

fredag 11 oktober 2013

Glädje rakt in i själen

Idag hämtade vi för första gången tillsammans på föris. Och när vi parkerat och kliver ur bilen ser vi hur de tre kusinerna leker tillsammans uppe i en rutschkana med litet torn. De verkar ha superkul. Och när vi kliver in på förskolegården är det tre glada ungar som springer mot oss. Huxflux har jag alla tre guldklimparna i min famn. Bästa kramen på länge. Åh vilken underbar trio de är!!

Bilden är dock från en annan dag då de spelade musik på rutschkanan med sina spadar. Ja ja säger då se. Bästa ungarna!

onsdag 9 oktober 2013

Höst och höfttankar

Hösten är här. Massa färger i träden. Regnig grå himmel. Mörkt när jag kör till jobbet. Kommer alltid som en chock om hösten, hur mörkt det verkligen är och hur dåligt man verkligen ser när man blir bländad samtidigt som vindrutetorkarna flyger fram. Usch den delen av hösten gillar jag inte alls. Men man kan ju ha himla kul i vattenpölarna ändå, eller hur fröken Fisk? Jag har en hektisk vecka med mycket jobbdeadlines och sena eftermiddagar för mig, hinns bara med lite middag, bad och gonattstund när man kommit hem. Ser fram emot helgen då blir det mycket Ebbatid, och hoppa i fler vattenpölar och träffa vänner och familj. 

Ser inte så mycket fram emot måndag, även om jag vill få det gjort, då är det nämligen återkontroll för Ebbas höfter, både röntgen och läkarundersökning. Snälla snälla låt allt vara bra nu så vi kan lägga detta som ett avslutat kapitel bakom oss! Hon är ju en så fin skuttande dansande liten hoppetossa hade varit förfärligt tråkigt om det skulle krävas mer behandling. Usch är redan nervös! Fast som sagt tidigare, det är ju bara en höft, hon kan bli president och vinna os-guld ändå, om hon vill!

tisdag 8 oktober 2013

Den som väntar på nått gott

Här ligger ett gäng tomater i fönstret och ska sola sig inne i värmen så de blir röda nån gång. Blev faktiskt en hel massa tomater på våra tre plantor. Skördade nära 10 liter grönisar i helgen. Och få har vi gått och plockat och ätit några om dagen sen slutet av augusti. Nästa år ska jag vara tidig i starten så vi får skörda lite mer röda. Med liten i huset har de plockats mest i diverse grön-gul-orange toner. 

fredag 4 oktober 2013

mamma hämta komma bilen

Nu har vi vart inne i förskola-jobb-hämtningslivet i nära två månader. Och överlag funkar det bra. Gråtiga lämningar, har övergått till snyftiga, har övergått till relativt lätta med vinkande, kramande och hejdå och bara ett lätt darrr på läppen. Lite bakslag ibland. Och ett evigt rabblande om "mamma hämta komma bilen".

Jag har sen efter semestern haft turen att få ändrat mina arbetstider så jag oftast kan gå från jobbet kl 16 och då hämta upp skruttan runt 16:40. Och då är jag bland de absolut SISTA på vår förskola att hämta, av de 4 avdelningarnas 80 barn är det sällan mer än 5-6 stycken barn kvar. Hur gör folk? Vad jobbar de med? Går alla småbarnsföräldrar ner i tid?

Andreas jobb innebär jobb både kvällar och helger, men fördelen minst en ledig vardag i veckan. Ebba går oftast på föris fyra dagar i veckan, men dagarna hon är där bli oftast långa, lämnas runt 7:10/7:50 och hämtas sen 16:30-45. Jag jobbar heltid, och förösöker vara på jobbet vid 07 så jag kan åka vid 16 för att hämta. Beroende på trafiken har jag minst 30 min bilfärd från jobb till föris.

Från denna veckan så kommer Andreas gå ner i tjänst till 90%. Det innebär att Andreas (och vi) slipper en av de senas kvällarna varje vecka. Han kan gå tidigare en vardag i veckan och hämta Ebba runt kl 16. Den dagen kan jag med gott samvete sitta kvar och jobba om det behövs. Det sköna för hela familjen är att vi tack vare detta numera får tidiga fredagar för hela familjen. Så värt! Dessutom lite kul att gå emot strömmen och vara en framtidsfamilj där mannen går ner i tid istället för kvinnan.

Men jag undrar så? Hur får de andra människorna ihop det? De flesta bor i området där vi bor och tycks ju leva som vi, i medelsvenson villor, med kombibilar, lagom fina kläder på sig å sina ungar, göra resor och som vi verkar de flesta jobba i stan.

Jag tycker att när jag lämnar jobbet kl 16 så går jag hem tidigt, men ändå så är jag bland de sista föräldrarna att hämta sin lilla teling. Och jag tänker, hur tänker mitt barn när mamma efter mamma efter pappa kommer till föris och hämtar sitt barn. inte konstigt vi hör ett evigt rabblande "mamma hämta komma bilen" för det är väl henne sätt om att påminna oss och henne om att hennes mamma tillslut också kommer komma för att hämta henne, med bilen.

torsdag 3 oktober 2013

Lilla Mormor

Lilla mormor. Tiden går. Idag skulle du fyllt 88 år. Du ska veta att jag saknar dig. Att jag tänker på dig. Ofta. Ja det gör vi allihop. Har du sett att jag har fått ditt silverarmband? Det betyder så mycket för mig och jag bär det nästan varje dag. Och det är ju så snyggt, jag får mycket komplimanger för det. Har du sett att jag dukar med några av dina äggkoppar när det är lördagsfrukost. Eller att jag sätter blommor i din turkosa tjocka vas? Eller att syrran bjuder på kaffe ur dina kaffekoppar när vi ses ibland?

Jag önskar så att du fått vara med och träffa dina barnbarnsbarn. Åh vad du hade älskat att få besök av oss, hur vi vält in genom din lilla hall och spritt våra prylar över golvet. Jag hade så gärna köpt med lite godsaker och styrt bilen till ditt hus en lördagsförmiddag för lite fika. Jag hade så gärnat viljat få dela min glädje över min dotter med dig. Åh vad jag saknar dig mormor. Men jag är också tacksam att jag fått växa upp med så fin mormor och morfar och med en så nära och fin relation till er. Det är få förunnat.

Jag tror väl inte så mycket på nån Gud och så. Men jag hoppas att du är nånstans tillsammans med morfar. Att ni har det bra, äter din goa mat och sippar på en fin whiskey. Kanske sitter ni och spelar lite casino eller bondtolva? Hoppas så att ni kanske kan kika ner till oss och se vad vi gör och att ni skrattar åt våra bestyr och upptåg. Och att ni går lite bakom oss och hejar på när vi går genom lite tuffare perioder i livet.

Saker jag önskat jag vetat

Märker att många av de vars bloggar jag följde i samband med graviditeten med Ebbis börjar närma sig nästa graviditet/förlossning/redan fått bebbe nr två/tre/fyra. Likaså i kompiskretsarna som var från mammagrupper börjar det dyka upp syskon/embryon till syskon. Än känns ett syskon långt bort för oss. Enbarnsfamiljelivet är faktiskt himla mysigt. Blir rätt stressad av tanken att räcka till till två, samtidigt som jag inte tar det förgivet att det skulle kunna bli två, bara för vi lyckades en gång betyder inte det vi kan lyckas igen.

Vad jag ville komma till var att jag senaste tiden läst mycket tankar kring graviditet, förlossning och att ta hand om spädis. Och vad man önskar man visste. Och det här önskar jag att jag vetat, och det här önskar jag att jag kommer ihåg den dagen det kanske kanske kan blir dags för ett till litet smultron.


Graviditeten:
Önskar att jag lyssnat på alla som sa åt mig att det var idioti att flytta och helrenovera ett hus samtidigt som man är gravid/höggravid och jobbar heltid. Men vi fixade ju det med, men efter en stressig sista halva av graviditeten satte det spår hos både mig och partner när vi väl var klara med flytt, hus och bebisen kommit. Blir det fler barn tänker jag inte vara tuff yrkeskvinna och jobba heltid in i vecka 38 utan varva ner i god tid innan det är dags.

 
Förlossning:
Jag önskar jag vetat det är vanligt/normalt att spy mellan varje värk.

Jag önskar jag tänkt på att barnet kan ligga och trycka på nerver i ryggraden så att man inte alls kan stå och gå som jag hade tänkt under värkarbetet utan bara ligga på rygg obekvämt på förlossningssängen. Kände mig oerhört frustrerad och otillräcklig som kvinna där jag låg och spydde istället för att stå upp och hjälpa värkarbetet framåt och barnet neråt.

Jag önskar likt många här att jag vetat att man kunde få hemorojder och problem där bak efter förlossningen på grund av trycketet. var inte kul att gå på toa och göra nr 2 i början. Ajaj! :/


När barnet kommit:
Sen önskar jag att jag vetat att man kunde känna sig så ensam om dagarna när partnern börjat jobba och livet med liten övergår till vardag. Kände mig lite som i ett vakum om dagarna hemma själv, med en liten bebis (född i december) känslig för både infektioner och kall vinter. Var väldigt skönt för _mig_ när det drog igång med mammagrupper och babysim mm när lillan var några månader.

Kände mig också väldigt långt ifrån mina vänner som inte har barn. Och tyckte det var svårt att hitta balansen i vart deras intresse för mitt barn gick, mitt barn som blivit det viktigaste i mitt liv, kändes ibland som om de ville jag skulle vara den jag var förr, men jag är ju mamma nu och är så otroligt tacksam och lycklig över att få vara mamma. 


Tycker att efter över 1,5 år så är det fortfarande svårt att hitta mig själv i rollen som den jag var förr, den jag är nu, att vara mamma och partner. Dessutom ska ju yrkeslivet också hänga med. Svårsvår balans. Däremot tycker jag att jag har blivit lite mer självsäkrare och starkare som mamma. Jag gör det jag vill och det jag orkar. Det innebär kanske tyvärr att tid med vänner fått stryka på foten, men dagens bästa stunder är ändå oavsett vad jag gör de när jag har mitt lilla hjärta i min famn och får gosa ner min näsa i hennes nacke och pussa hennes mjuka kinder. Att vara mamma är magiskt och underbart och känns som det viktigaste jag är och någonsin kommer att bli i mitt liv.

Vad önskar du att du vetat inför graviditet/förlossning/bebislivet?

onsdag 2 oktober 2013

De e humor, de e humor

Igenkänning är ju den bästa humorn. Vissa dagar är det krångligare än andra att vara småbarnsförälder. Då är det kul å peppa sig på hela 31 olika sätt och vis i listan från Amelia. 31 orsaker till att du är en bra förälder

Gillar helt klart trenden med små ljudlösa videosnuttar i kombination med ett påstående. Satte supermum trenden mån tro? Hon är dock forsatt jäkligt rolig!!

I övrigt. Igår lade jag mig samtidigt som min snart tvååring. Somnade någon dryg timme efter henne, alltså, jag somnade innan kl 21. Ännu en dagisbacill har satt sina klor i mig. Snörvel, krax, hos, blärk!
Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...